”Slutet är nära, en epok är snart över. Vi har kämpat i många år och beslutet är nu taget, det finns inget mer jag kan göra för dig. Det gör ont! Du föddes vid min sida och vid din sida kommer jag att förbli till ditt sista andetag, precis som varje dag i ditt korta liv. Älskar dig min drömhäst!!!♥”

Det borde inte vara tillåtet att behöva ta ett beslut om att släcka en annan individs liv, jag menar… hur många människor avlivar vi exempelvis på grund av att de har ont i knäna? –INGA! Medan djur avlivas titt som tätt, nästintill på löpande band. Fan, det känns så orättvist att behöva göra det här. För varje dag som går kommer vi ett steg närmre slutet, det är inte okej! Det är inte meningen att jag varje dag ska behöva gå till stallet och känna att ”idag måste vi göra det här, för imorgon kan det vara för sent”.

Datumet är ännu inte satt, det tar ca en vecka att få svar från försäkringsbolaget och sedan är det upp till oss att bestämma en tid på Strömsholm. Hur tar man farväl av någon med ett bäst före datum?

Den 29 maj 2008 kom min drömhäst till världen; hingst, isabell, fyra vita strumpor och med en bläs. Det var som menat att jag skulle ha honom. Redan innan födseln fanns där spekulationer om att han skulle bli min och när han sedan låg där i halmen var det en självklarhet! Bara saken att jag var på väg ut till stallet när hela förlossningen började och att jag dessutom hann fram i tid, visade även tecken på att han faktiskt tillhörde mig. Somliga tror på ödet, andra gör det inte, men för mig var detta menat att bli då allt klaffade så perfekt.

En del säger att det var tur att han kom till mig, då vi undersökt minsta lilla vrå efter fel och rätt lösning, men jag vet inte. Det började med ödet och slutade med ett krossat hjärta. Ett långsamt farväl… Hur hanterar man det?

”En dag i taget” har blivit någon form utav en bibel för mig, om jag nu ska utrycka mig något extremt. Det sägs att första april är skämtens dag, men enligt mig har precis hela månaden känts som ett enda stort skämt, där händelse efter händelse hela tiden skakat om tillvaron. Det har bland annat varit ett flertal besök på akuten, familjemedlemmar som hamnat på sjukhus, en skadad häst samt en skadad katt, en bil som såg sina sista dagar, en bil som körde in i mig bakifrån osvosv.

Såhär på ”papper” tycks alltsammans egentligen se ut som en vanlig månad för en Svensson, eller har jag fel?! På något vis kändes det just då som om allt kom på en och samma gång, utan minsta förvarning, och jobbigast var nog ändå alla känslor som fick sig en törn, samt alla pengar som sågs sina mellan fingrarna.

Att ha allt detta framför sig och inte veta hur saker och ting ska sluta kan få vilket kontrollfreak som helst att tappa fattningen. Det rationella tänket på ekonomin var nog ändå det jobbigaste, då man med enkel matte kunde se att inkomsten inte räckte till utgifterna. Dock var det helt enkelt bara att inse att allting inte går att styra över och istället göra det bästa av situationen – ta en dag i taget och vänta och se!

Med lite positivt tänkande löste sig ändå det mesta tillslut, genom att faktiskt pussla ihop de olika händelserna. Tur i oturen var det exempelvis att bli påkörd, eftersom jag genom det fick ut pengar för den gamla bilen och kunde köpa mig en ny. Tur i oturen hade katten, Baileys, en så pass ovanlig ”missbildning” i munnen att veterinären opererade billigare, i utbildningssyfte för sig själv såklart m.m.

”En dag taget”, samt att behålla det positiva tänkandet, är något som kan rädda vem som helst från att deppa ihop. Jag tror ändå på att allt i slutändan löser sig på ett eller annat vis, men att vägen dit kan skilja sig från händelse till händelse. Smidigt och enkelt eller tuffare och något krångligare.

”Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!”

Allt oftare tycker jag mig höra uttrycket ”ensam är stark”, men på något vis har det tagit ända tills idag att inse att det faktiskt finns något som är mycket större.
Det går naturligtvis inte att klandra människor som väljer att gå efter denna väg och det eftersom jag innerst inne tycker att det är riktigt starkt av en människa att kunna klara sig själv; att exempelvis klara sig ekonomiskt på egen hand, att reda ut sina känslor utan någon annans hjälp  – ja.. att helt enkelt stå stadigt med båda fötterna på jorden utan att vara beroende av någon annan, både i praktiken och känslomässigt. 

Vad som ändå får mig att vika av är just anledningen som jag redan nämnt. Det finns nämligen något som är mycket större och mycket svårare, nämligen att släppa en annan människa in på livet! Det sistnämnda i jämförelse får i mina öron ”ensam är stark” att låta som en fjärt i rymden. Det krävs nämligen både mod och styrka att klara av att visa sig svag för någon annan, att kunna dela med sig av sitt djup samt det viktigaste; att faktiskt kunna erkänna för sig själv att jag behöver någon!

Att stänga människor ute är ingen konst, det klarar vilken tre-åring som helst, men att riva muren och faktiskt ge dem en glimt av ditt riktiga jag kan vara en aning knepigare.

”Ensam är stark” är och förblir ”ensam är stark”. Det är något som alltid kommer att vara. Men att kunna vara det med någon annan är så pass mycket svårare, dock extremt mer kraftfullt!!!

Just nu håller det på att ske rätt stora förändringar i min så kallade värld. Från det att jag var fyra år har hästar alltid funnits i mitt liv och det har på så vis varje dag varit min livsglädje, tills nu... då känslan konstigt nog börjat ändra form och ersättas med annat.

Många frågor, tankar och svåra beslut. Har just nu en stor fight med mig själv där tankarna och känslorna byter av varandra om vart annat. Det är inget lätt beslut jag har framför mig och det gäller därför att på något vis få förnuftet och känslorna att samarbeta någorlunda. Usch, får så dåligt samvete när jag bara tänker på alltsammans och känner mig som en riktig jävla svikare!!! Jag borde inte få känna såhär som jag faktiskt gör!!!

Hästarna har funnits vid min sida så långt jag kan minnas och dem har i och med det på något konstigt vis blivit en form av min identitet. För vem är jag egentigen utan en häst? Vad gör jag egentligen efter jobbet när vännerna har annat inbokat, om jag inte kan gå till stallet? Slutar världen att snurra?

En vilsen tjej…
Har tagit beslutet att faktiskt sälja mina två underbara hästar, mina fina bäbisar. Lassito har jag haft i hela sju år och vi har upplevt så mycket tillsammans. Tävlat och vunnit en hel del, klättrat i svårighetsgrad, ridit ut i underbara miljöer och badat tillsammans i sjön. Vad gäller Excellent behöver jag väl inte säga mer än att jag var med när han föddes den 29 maj där på kvällen. Den som har egna djur, eller barn för den delen, borde känna igen känslan: Helt enkelt obeskrivlig!

Anledningen till denna stora förändring är först och främst att jag helt enkelt inte har råd, det finns inga pengar för att kunna ha dem kvar och dessutom vill jag inte att min mamma och bonusmorfar ska behöva hjälpa till längre; jag vill kunna stå på mina egna ben och klara mig själv!

En annan viktig anledning är även det att jag känner för ett nytt kapitel i mitt liv, nu kan jag det här med hästarna och känner därför för att gå vidare till något annat, kanske resa utomlands och jobba? Kanske flytta till Stockholm eller Göteborg? Till Skåne? Ja jag vet inte… utan hästarna sitter jag helt enkelt inte fast, utan har istället hela världen framför mina fötter.

Samtidigt som det är lite skrämmande att ”byta liv” och lämna dem jag älskar så enormt mycket bakom mig, så är det så mycket mer jag vill göra och se. Känner dock nu hur ont det gör i bröstet och att tårarna snart är på väg, så ska nog sluta skriva här innan sminket börjar rinna… puss och kram<3

I helgen hände något som verkligen fick adrenalinet att pumpa. Det väsentliga är dock inte själva händelsen som utlöste det hela; utan i själva verket vad detta faktiskt gör med oss, vad som händer med våra sinnen. På lika sätt som du kan vara stupfull och bli nykter på bara några få sekunder, då det inträffar något radikalt, på samma vis lyckades jag bli av med mitt influensaliknande symtom.

Det är faktiskt ganska märkligt! Händelsen gjorde att jag glömde bort allt vad feber, halsont och ont i huvudet hette – det gav mig enkelt förklarat tunnelseende. Adrenalinet fick mig på något vis att skärpa till mig och gjorde dessutom att jag bara såg vad jag hade framför mig. Inget annat i just det tillfället spelade någon roll och inget annat var viktigt. Du ser klart och tänker skarpt!

Dessvärre kom febern och huvudverken i en ännu större dos när adrenalinet väl släppte, men det är ändå rätt så häftigt att se samt känna hur instinkterna och kroppen kan ta över så lätt när det väl krävs!

Dagen till ära tänker jag lyfta fram "kärleken" i detta inlägg, eftersom det idag nämligen är alla ♥-dag (som en ironisk påminnelse i fall att du skulle ha råkat missa det). Men mest sannolikt är ändå att min vinkel av dagen troligtvis inte densamma som många andras.

                                                                     --- ♥ ----

Att ligga själv hemma i sin sjukstuga gör att tankarna ohindrat skenar iväg till lustiga platser, utöver det att jag förvisso alltid är rätt bra på att filosofera. En av dem är tanken på hur du vet att du faktiskt har varit kär! Jag själv har nämligen aldrig riktigt känt det där pirret i hela kroppen som så många pratar om, du vet... fjärilarna i magen. Betyder det då att jag aldrig har varit kär på riktigt eller finns det helt enkelt olika sorters kärlek? De som tar dig med storm och de som växer fram????!

Låt dig inte skrämmas av nålen...

Du gör det för ett gott ändamål...

Dessutom får du en stunds vila i de sköna stolarna...

Och till sist  får du ta för dig av fikat, välja dina gåvor samt en läxa om
att komma ihåg att ta järntabletterna tills nästa tillfälle om 4 månader.

(Lånad bild från google)

Grattis fina du, 21 år!

För att dela med mig av sanningens ord känner jag mig oerhört uttråkad för tillfället och har därför såhär på kvällskvisten bestämt mig för att vara lite djävlig och faktiskt äckla de flesta av mina fina läsare.
Vad jag har tänkt dela med mig av är bilder från det att min unghingst blev valack och dessa kan genom så lite som ett snabbt ögonkast troligtvis få de flesta män att känna oerhörd smärta i vissa specifika delar på kroppen.

Jag själv ser däremot hela kastreringen ur ett mer vetenskapligt perspektiv samt gav den mig dessutom chansen att få ta del av och lära mig mer. Veterinär som yrke är nämligen något jag fascineras över och är faktiskt något som jag själv skulle kunna tänka mig att arbeta med. Det var åtminstone vad jag sa när jag var mindre: "När jag blir stor ska jag bli veterinär!" Och ännu är jag inte stor, vilket måste betyda att jag har tiden framför mig! Eller?

Jag kan inte sluta att fascineras över att hela prosessen görs när hästen är stående och vaken, men han har givetvis fått en hel del lugnande samt smärtstillande. Vad som går att se på bilderna är främst tänger och blod. Tängerna hänger där för att strypa blodtillförseln som med jämna mellanrum späns åt hårdare och hårdare, tills det tar stopp. Efter ett tag är det sedan dags att snitta! *Snipp, snipp* 

Om du redan från början vet med dig att du är extremt kräsmagad så ger jag dig härmed ett varningens ord, innan du förstorar bilderna nedan. Stackars lilla hästen!

                                                        

När bokstäverna en gång var hela...

FÖRE


EFTER

Ännu mycket kvar att ta, men det tar på
 fingrarna att rycka man :P

Från det att jag var väldigt ung har jag alltid sagt att "om jag inte får barn innan jag är 25 år - så ska jag inte ha några!". Visserligen kan det komma att ändras och kommer med stor sannolikhet även att göra det i slutändan,  men en önskan tycker jag ändå att jag måste få ha. Hur konstigt det än må låta för en hel del öron. 

Anledningen till mina valda ord grundar sig för det mesta i det att jag själv har unga föräldrar, varav min mamma fick mig när hon endast var 22 år. Många kan tycka att livet upphör då man blir förälder, men min mamma  har i det stora hela faktiskt aldrig sett mig och min lillebror som något hinder och det tror jag är mycket främst för att vi var planerade samt för att hon helt enkelt var reda för barn. Dock är det många som inte är redo att binda sig till något så pass livsavgörande, i en sådan tidig ålder, vilket jag även kan förstå då vi alla är olika individer.

I nuläget skulle jag själv inte ens kunna se mig med ett barn, då jag till att börja med är en aning rädd för dem, ingen bra början va? Utöver detta är några av de främsta anledningarna även att jag själv är alldeles för barnslig, att jag inte har något fast jobb och den troligtvis viktigaste delen - Ingen man! Ändå vet jag att jag inners inne att vill bli en ung mamma.

Jag vet hur det är att växa upp med en mamma som fortfarande har "barnet i sig", någon som alltid kunnat göra vad hon velat, trots att hon har haft oss på halsen, men som bortsett från detta ändå alltid har satt mig och min bror i första rum; där vi bortskämt fått bestämma det mesta. Att jag är uppvuxen och uppfostrad med en sådan syn, där jag lärt mig att det inte finns några hinder, har nog ändå varit en avgörande del i mitt val av att skaffa djur, samt nu i min önskan att bli en ung mamma. Livet tar helt enkelt inte slut för att man binder sig, utan det knatar på lika bra ändå, där det enda som krävs av dig är en bra planering. Du vet... sådant som vanligtvis ändå medföljer vuxenlivet!

Så ja... en ung mamma är något jag helhjärtat ger tummen upp för. Vi har hittils kunnat uppleva så mycket kul tillsammans och har nu dessutom så många år kvar på oss - som två vuxna. Det bästa som kommer ur det här måste väl ändå vara att mamma i och med detta inte bara är min mamma, utan tack vare sin unga ålder även är min bästa vän!!! Det går nämligen inte att förneka att åldern har stor betydelse i att kunna förstå varandra!!! <3

Jag, min lillebror Marcus och min gamla shetlandsponny Bacchus